Göteborg: Sveriges lyckligaste stad (om man bortser från allt)

En kärleksförklaring, fylld till bredden av ironi, till staden där leendet är gratis men parkeringen kostar mer än din njure.

Göteborg. Regnets huvudstad. Jantelagens Mekka. Staden där invånarna hälsar på varandra med ”hörre du” och sedan omedelbart klagar på vädret i tjugo minuter, oavsett hur vädret faktiskt är. Här bor vi, här trivs vi, och här ska jag nu förklara varför du absolut måste besöka oss — trots, eller kanske tack vare, allt som är practiskt taget sönder.

Bildtext: Så här vackert är det när man fotograferar från precis rätt vinkel och skär bort byggstängslet.

Västlänken: Sveriges långsammaste tidsresa

Låt oss börja med stadens stolthet, kärlek och livslånga trauma på samma gång: Västlänken. För den som inte känner till projektet — grattis, du har antagligen inte bott i Göteborg de senaste tio, tjugo, eller sextio åren, för så känns det.

Tanken var enkel och vacker: gräv en tunnel genom stadens hjärta så att pendeltågen kan susa fram under jord istället för att köra runt. Ett fantastiskt koncept, om man bortser från det lilla faktumet att hela innerstaden numera består av byggstängsel, omledningsskyltar och en generation göteborgare som glömt hur Kungsportsavenyn faktiskt ser ut utan en kran i bakgrunden.

Barn föds, går i skolan, tar studenten och flyttar hemifrån under tiden Västlänken byggs klart. Arkeologer kommer om tvåhundra år att gräva fram resterna av projektet och tro att de hittat en civilisation som dyrkade orange plastnät som gudom.

Bildtext: Konst. Modern konst. ”Ständig rörelse”, 2014–pågående.

Men vet ni vad? Vi klagar, men vi klagar med kärlek. Det är typiskt göteborgskt att hata något så innerligt att det nästan blir en identitet. Fråga vilken göteborgare som helst om Västlänken så får du en föreläsning värdig en doktorsavhandling, levererad med exakt rätt mängd suck.

Feskekôrka: Där fisken kostar mer än bilen du körde dit i

Sedan har vi Feskekôrka, den vackra fiskhallen som ser ut som en kyrka och prissätter som om Gud själv sitter i kassan och tar en procentandel. Det är genuint en av de vackraste byggnaderna i stan — högt i tak, ljust, doftar hav och möjlighet.

Och så tittar man på prislappen för räkorna.

Man blir andaktsfullt tyst. Man förstår plötsligt varför byggnaden liknar en kyrka — det är dit man går för att bli chockad in i en religiös upplevelse, fast av kvittot snarare än av arkitekturen. En portion räkor och lite bröd senare har man spenderat samma summa som en flygbiljett till Thailand, men man känner sig ändå märkligt nöjd, för räkorna var goda. Det är göteborgsk ekonomi i ett nötskal: betala orimligt mycket, njut av det, och klaga på priset till alla du känner efteråt som om det vore en bedrift.

Bildtext: Arkitektonisk skönhet. Ekonomiskt vansinne. Fem stjärnor.

Vädret: Vår nationalsport

Ingen artikel om Göteborg är komplett utan vädret, som fungerar ungefär som en permanent bakgrundsmusik av disträ besvikelse. Solen är ett rykte. Ett stadens folk pratar om som man pratar om en avlägsen släkting som kanske kommer på julafton, men troligen inte.

Det regnar horisontellt här. Det har uppfunnits ett eget begrepp för det: västkustregn, vilket i praktiken betyder att paraplyet är rent dekorativt och du kommer bli blöt oavsett vinkel du håller det i. Göteborgare har därför utvecklat en övernaturlig förmåga att låtsas som att tjugo graders regn och blåst är ”najs väder, faktiskt”.

Liseberg och Avenyn: Glädje, mot betalning

Liseberg är förstås glädjens högborg, där hela familjen kan spendera en förmögenhet på pilsnerkorv och åka en berg-och-dalbana som känns säkrare än att gå över Vasagatan i rusningstrafik. Det är magiskt, det är nostalgiskt, och det är — föga förvånande — inte billigt. Men det är okej, för i Göteborg har vi lärt oss att dyrt bara betyder ”värt det”, ungefär som vi säger om regnet.

Sen har vi Avenyn, paradgatan där Poseidon själv står naken och vakar över uteserveringarna, som om han försöker skydda dem från ännu en prishöjning på cocktailmenyn. Poseidon är förövrigt havets gud, vilket känns lämpligt i en stad där man tillbringar hälften av sin tid under vatten, om än i regnform snarare än i hav.

Bildtext: Poseidon, ständigt naken, ständigt blöt, ständigt värdig.

Göteborgsanda och göteborgshumor

Det som ändå gör staden oslagbar är göteborgsandan — inte det där ni läste om i tidningen med korruptionshärvor, utan den äkta varianten: förmågan att skratta åt sig själv innan någon annan hinner göra det. Göteborgare gör sig lustiga över sin egen stad professionellt. Vi är samtidigt stadens största kritiker och dess mest lojala fans, ibland i samma mening.

Vi säger ”kanaljen” om folk vi gillar. Vi kallar en pastej för pastej men uttalar det som om det vore ett skällsord. Vi har en dialekt som låter som om någon pratar med en smörgås i munnen samtidigt som de är lätt förolämpade över något som hände 1987.

Slutsats: Kom hit. Klaga med oss.

Så där har ni det. Göteborg: en stad byggd av regn, ironi, orimligt dyra räkor och ett tunnelbygge som kommer överleva oss alla. En stad där glädjen är gratis men parkeringen inte är det, där folk är varmare än vädret, och där varje invånare bär på minst en lika delar kärleksfull som bitter monolog om Västlänken.

Kom och besök oss. Ta med paraply. Ta med plånbok. Lämna förväntningarna om sol hemma.

Vi lovar att klaga på det tillsammans med dig.

Har du egna Göteborgshistorier om Västlänken, Feskekôrkans priser eller västkustregnet? Dela dem i kommentarerna — vi läser dem medan vi väntar på att spårvagnen ska komma, vilket ger oss gott om tid.