Klockan är ungefär 18.30 när jag kliver in på det som sägs vara Sveriges billigaste pub. Det sitter omkring tio personer där inne, men lokalen känns nästan full eftersom det bara finns runt tjugo sittplatser.
Vid ett av borden sitter ett gäng herrar och en dam som, utan att dra några större slutsatser, inte verkar vara på pub för första gången. Det luktar matos och öl, golvet är lätt klibbigt och väggarna har en märklig grön färg. Men det är tavlorna, detaljerna och det allmänna myllret som stjäl uppmärksamheten.
Sällskapet intill mig pratar vidare om livet på sjön. Sjömannen har långa utlägg och hinner knappt svara färdigt innan nya frågor ställs. Samtalet rör sig mellan högt och lågt, som om hela lokalen vore ett förlängt vardagsrum.
Jag beställer en Falcon och en ägg- och baconsmörgås av den äldre asiatiska kvinnan som driver stället. Notan landar på 76 kronor: 39 kronor för mackan och 37 kronor för ölen.
Ölen serveras utan glas, direkt ur en 50-centilitersflaska, och det dröjer inte mer än tio minuter innan smörgåsen kommer in. Brödet är stekt och krispigt, baconet likaså och ägget hårdstekt. Det både smakar och ser ut precis som något man hade kunnat laga hemma.
När ölen är slut förväntas man själv ställa tomflaskan i backen intill ingången. Vid beställning av en ny existerar inget småprat. Blipp – och en ny serveras.
Matmenyn är spretig, även om det kanske inte riktigt är rätt ord. På de utskrivna pappren och handskrivna lapparna samsas fläskschnitzel, gräddstuvad kyckling, panerad fiskfilé, strimlad biff i curry och wokad kyckling med köttbullar med lingon, pannbiff med lök, stekt falukorv med ägg och spaghetti med köttfärssås.
Sedan fortsätter det med smörgåsar. Köttbullssmörgås, falukorvssmörgås, bacon och stekt ägg, äggröra och stekt äggsmörgås kostar alla 39 kronor. På handskrivna lappar dyker dessutom saker som crisp fish & chips, skagen toast och rostat bröd med ost och skinka upp.
Det finns ingen tydlig röd tråd, men kanske är det just det som är den röda tråden. Här verkar man laga det som går att laga, servera det billigt och inte krångla till det mer än nödvändigt.
Ambitionen är låg, priserna är låga – och syftet uppfylls.
Det är också ganska tydligt att Silverkällan inte försöker vara något annat än vad det är.
Vad tycker du?